villabloggen

Nu har jag och Shejken varit tillsammans i 1,5 år, vad tiden går fort och vad mycket kul vi upplevt.

Först hade jag hand om Elsa, jag skulle få henne skänkt till mig om jag kunde få henne att bli frisk och gå upp i vikt.

Åh, fina fina Elsa. Snällare och finare häst får man leta efter, och vi passade så bra ihop hon och jag, tyvärr blev hon inte frisk, och en dag så dog hon i sin box.
I samma veva så blev Shejk utan ägare, det var ingen som ville eller kunde ta hand om honom, så jag blev fodervärd, och hade honom alltså som min egen. Det var kärlek vid första ögonkastet, iallafall från min sida. Shejk blev gladare till livet då han fick börja göra saker igen, och inte bara gå i en hage.

I början var det lite motigt, jag grät efter jag ridit Shejk för att han inte gjorde som jag ville, men sakta men säkert började vi göra små framsteg, och tillslut kunde vi tom starta en liten tävling, vilken lycka!

Vi blev ett riktigt sammansvetsat par, Shejken och jag, men så blev han till salu...
Och jag hade inte möjligheten att köpa honom, min fina vita prins, skulle säljas, till någon annan, och allt vi kämpat för... jag var så ledsen, och så kom den dagen han såldes.
Jag hittade så småningom en annan häst att rida på, men han var ju inte som Shejk!

Jag red denna hästen, fast jag saknade Shejk hela tiden, och en dag fick jag kontakt med nya ägaren, och hon sa att dom behövde lite hjälp med Shejk och det ville ju jag!
Så nu hjälper jag dom med Shejk ungefär två, ibland tre dagar i veckan, och det är perfekt! Även om han inte är min så känner jag att jag har stort inflytande, vi som har Shejk nu är världens bästa team!

Shejk, min fina, vackra, vita prins.